Sjukt Godissugen

Jag är sjukt godissugen den här veckan. Russin är gott men det är f—n inte godis. Jag är sugen på Haagen Daz, choklad, lakrits till o med sockerbitar(såna där hårda du vet, som man har i kaffet). Jag fattar verkligen inte varför?
Jag får bara stå ut helt enkelt. När jag kommer hem tar jag på mig löparskorna så att jag får möjlighet att tänka på annat. Men jössig vilken jobbig dag. Normalt hade jag unnat mig något, men jag vet att om jag börjar kommer det snabbt ha blivit för mycket. Jag inser numera att inget är gratis och det krävs en hel del uppoffringar för att nå uppsatta mål, även när målen är nådda.

Min son sa till mig igår att jag ser ut som en bodybuilder numera. Jag vet inte om jag tycker det är så kul heller, jag vill se stark ut men inte som en body builder…usch.. Själv tycker jag att det ser lagom ut, men Patric är en ärlig kille...

Så min fråga är vad tycker ni?

My first AA meeting after summer holidays

I’m not a alcohol alcoholic, but I’m definitely a food alcoholic. The whole thing with Itrim is that you have to be a member a full year, so that you truly learn how to handle your food intake, eat the right things and keep your target weight!


We had our first meeting today, after Swedish summer holidays, which, in American standards have no endings. Its normal to be off from work for 4-5 weeks during the summer. But trust me, the Swedes need it, otherwise Swedish suicide rates, would rise to uncountable numbers. (The reasons are many)

It was fun to meet everyone again, and surprisingly everyone had done very well. Katarina our health councilor taught us the importance of exercise(which I personally already new), but it was a complete surprise to me how much exercise I have to do, for 3 tacos and Candy. Not worth it. But a real pleasant surprise was that I can have a glass of wine for every rapid 15 minutes I walk. So people out there, if you see me in the park walking 3-4 hours, you know I’m gonna PARTY!

Ps, I'm holding my target weight, so , so far I’m doing good. 64.9

Svårt att äta normalt

Det har snart gått 2 veckor sedan jag började att äta på riktigt. Itrim kör med något som heter Handflate metoden. Det är inte lika enkelt som det låter, men jag tror att det är lätt när man väl har fått in känsla för det. Varje mål får jag äta 1 handflata proteiner och 1 knytnäve kolhydrater, 2 knytnävar grönt/frukt.


Jag är inte säker på hur bra jag klarat det, men jag skall väga in på onsdag och då vet jag om jag ätit för mycket/ för lite. Svårast var nog i lördags då jag var på en spontan kräftskiva. Personligen tycker att kräftor är läskliga, smakar dill och är totalt menlösa. Vår fantastiska värdinna hade tänkt på mig och köpt super goda räkor… TACK! Hur som helst….. räkorna var enkla att översätta till en handflata protein. Sen kom stora utmaningen, jag kunde välja på Västerbotten ost, Västerbotten paj, smörstekta kantareller, baguette, smör … Jag blev tok snurrig, kantareller är ju grönt, men inte dränkta i smör, och baguette är kolhydrater, men jag äter inte bröd, av personliga anledningar(Tycker för mycket om mackor, grunden till allt ont) Så det slutade med att jag bara åt av allt, fast mycket mindre mängd…. Det var både jobbigt och befriande på samma gång. Det är så jag vill kunna leva i framtiden. Unna mig riktigt gott ibland och det tror jag att jag kommer att kunna. Jag har bara inte riktigt nått dit mentalt ännu…..

Tjejmilen - Stress

Sorry bro, this one is in Swedish..  If you’re lucky my dear friend Solstrålen might give you a translation in the comment field.


Det här med tjejmilen är ett djävla otyg för en icke löpare som jag. Varför gör jag så här? Jag älskar utmaningar men att ge mig in på tjejmilen med målet att klara det under 1 timme? Normala människor kan ändra sina mål, men så länge mina mål inte är förbättringar ser jag de dessvärre som misslyckanden. Problemet sitter självklart hos mig. Nu med 25 dagar kvar börjar jag få små panik. Jag hag dessutom en chef som är en grym löpare som har sprungit många Marathons runt om i världen på enormt bra tider. Om jag kommer ihåg rätt så låg han mellan 110 – 150 plats på Stockholms Marathon för ett par år sedan. Dessutom springer jag för vårt företagslag, så vår heder står på spel.

Min bästa support i den här utmaningen är min man Björn, han har ju som alla vet en feminin sida vilket gör att han står ut med att vara min kvinnliga träningspartner. Han gör sitt jobb mer än yppligt. Han är ju trots allt man... så han piper ibland men det står jag ut med. Sist vi gav oss på 6.8 kilometerrundan, höll vi en snitt hastighet på 5.5 minuter per kilometer. Med Björns härliga uträckningar och positiva attityd så säger han ”skit bra Des, med den här farten kommer du att ligga runt 57 minuter. Det är god marginal!” Yeah Right… Fasen.. jag var ju helt djävla slut. Och då skall jag springa ytterligare dryga 3 kilometer…. God help me…

Min viktminsknings projekt känns som en piss i rymden jämfört med det här….

GOAL!

I had my 12 week follow-up together with my health counselor, Katarina. I reached my weight goal, my blood pressure is excellent and my belly fat is gone. I have done such a good job and I am extremely proud of myself. I am going to start working on finding my calorie intake, that keeps me on track. So starting today I eat normal portions. Itrim has a great system, in how to adjust your daily intake of proteins and carbohydrates without measuring and weighing. AND I am allowed to eat what I really crave once a week. Sounds fabulous to me, the thing is that all the crazy cravings I have had are gone…. I look so much forward to my new and healthier lifestyle!

I was at a rock festival last Saturday, and we had the worst weather. I was wearing my best rain cloths and I still came home soaking wet. Anyway I had a bad food day as well. Pizza, nuts, Haagen Daz, wine…. You name it…. I ate and drank it …. All the no no’s you can imagine. I woke up Sunday morning with a big smile on my face and, with the mentality that I was worth it, but today is a new day and I honestly longed for my oatmeal, fruits and vegetables.

So thank you Itrim, Katarina, Gunilla, Anette and Gilberto … you guys are the best motivators in the world! And I love the tee, to bad Happy stole it!

Before and After

I was going through our photos the other day and I found some interesting pictures of myself. Normally I'm the one taking all the pictures so I'm rarely caught on film. In spring 2009, the whole family went on a cruise in the Caribbeans to celebrate my mothers 70th birthday. It was a wonderful trip with lots of fun memories and crazy moments. My mothers husband sent me some pictures from his camera which I had completely forgotten about....... How I could forget is strange considering the unflattring angles and how they turned out in general. He really needs both photoshop and a course in how to take pictures of the female race... :) Normal people would have deleted them all, which I am proud I haven't because I couldn't have shared them with you and it proves that I am proud of who I am, big or small.

I'm holding my tummy in the after picture and I didn't know I was being photografed in the before picture so they aren't completely fair!

Size 36

Thank you solstrålen for reminding me that I have to continue writing in English. I´ve been in Sweden so long now, it kind of comes naturally. I guess the only person in the world that doesn´t see me as Swedish is me. I am proud to be a part of Sweden, but I guess I´m afraid of losing my American roots.

So I am a size 36.(American 6) Since all my clothes are way to big (I used to be 44/46, American 16/18), I have had to change my whole wardrobe. I went shopping on a super sale yesterday and found so many quality cloths that cost about 20% of its original price. The thing was that the largest size was only a size 36, so I really thought that was typical, they never have my size on sale. My mind has been set on size 38 (American 8) since my weight loss. Björn thought I should try them on anyway... As he expressed himself.. "nothing about your size surprises me anymore"... ( I guess he has been a bit worried about all the money this is costing, so he saw his chance)
Believe it or not.... those really small cloths fit me perfectly! Really scary because I really didn´t see myself as that small..... I can really understand how young people who worry too much about their weight get caught in anorexia... It was a real wakeup call...
So my goal is nothing more - nothing less. Just getting more fit and staying right here!

Att misslyckas

Jag har nyligen läst en blogg om en fantastisk kvinna och ett misslyckande som hon har gjort. Hon var riktigt låg över sitt resultat som var långt under förväntan. Det fick mig att fundera över betydelsen av att misslyckas, varför vi gör det och dess effekter. Nu när jag nått min målvikt har jag känt mig rädd för att misslyckas (gå upp igen) och ge alla olyckkorpar rätt. Det jag kom på var är att alla misslyckande och fel jag har gjort i livet, har gett mig erfarenheter och lärdomar. Det är inte så läskigt. Jag är helt övertygad om att jag skall klara av att hålla min nya vikt. Men gör jag inte det, so be it. Då får jag ta itu med det den dagen. Jag tänker inte använda dyrbar tid på att oroa mig utan jag tänker fortsätta leva och vara lycklig. Jag har alltid varit lycklig, och jag är inte lyckligare för att jag är smalare utan jag mår bättre. Och jag vill fortsätta må bra och ta hand om min kropp.

På tal om livets frestelser så var jag på fantastisk fest i helgen, och där fanns alla tänkbara frestelser som en bantare borde undvika. Godmat, skumpa, vin, öl, och bäst av allt Cocos godisbitar. Jag tog en liten bit tittade på den i ca 1 timme, funderade på om jag skulle äta den eller inte. Och tillsut tog jag mig modet och stoppade den i munnen... :-) Det var gott! och jag ångrar ingenting.