Igår var en fruktansvärd dag. Kommer det att kännas som igår varje dag kommer jag inte att klara det här. Mitt stora stöd i livet fick putta runt mig för att jag överhuvudtaget skulle kunna transportera mig i 5 meter. Inte nog med det så somnade jag så fort jag satte mig ner. Helt sjukt. I boken står det så här "Efter cirka 3-4 dagar, när reservenergin i fettväven börjar förbrännas, frigörs sk ketoner. När du kommer in i ketonfasen känns det oftast betydligt lättare - Hungerkänslorna och trötthet försvinner och motivationen fortsätter att öka" Det stämmer så långt för idag mår jag bra! Har varit på tjockisgympa till o med.
För att genom leva en sådan här, helt galen process som jag utsatt mig för måste man ha stöd hemifrån. Björn är mitt stora stöd, och hejar på mig dagarna i ända. Igår åt han en underbar lax wrap, när jag tittade på. Det kallar jag stöd det!
Jag lever igen!
3 comments:
Hej makan ser god ut. Vil smaka från patrik
Vilken terror att titta på. Inte på Björn alltså, utan på mackan. Du är såå duktig. Go, go, go...
Terror är bara förnamnet. Nästa gång jag ska äta på riktigt är midsommar afton, hoppas det blir av i år!!! Du vet det lunchbordet missar jag inte för nåt i värden!
Post a Comment