Sekten räddar!

Ja... det var så tråkigt igår och det är fortfarande lika tråkigt. Tävlings människa som jag är klarar jag aldrig av att tacka nej till en utmaning. Min Hälsokonsult uttryckte det så här. Varför sakta in före mållinjen när du bara har 2 veckor kvar? Kör 2 veckor till börja din upptrappning, du bör vara i mål. Sen kan du börja leva efter dina nya och sundare vanor. Ja, sagt som gjort, fortfarande lika trist men 2 veckor till är det. Ligger på ett BMI 25.5 så jag har fortfarande övervikt. Ansiktet börjar dock ta ut sin rätt, och rynkorna blir allt tydligare. Fast personligen gillar jag rynkor, de visar llivseerfarenhet, precis som mina bristningar på magen, kanske inte så vackra i sig, men varje gång jag ser min mage med dess brister påminns jag av de fantastiska barnen som förgyller min tillvaro. Helt klart värt det och jag skulle aldrig ta bort dem, de vore som att ta bort en del av mig själv och mina erfarenheter.

Detta ansiktisutryck är när jag går på lågkolhydrat diet, en daglig vana, jag kallar det för en Johanna (ni som har träffat henne förstår varför), da dö duh öööö da.. fattar lite trögt. Trögheten gjorde att jag antog en ny utmaning idag, tjejmilen den 5 september,. Hur tänkte jag nu? Jag HATAR att springa. Så skall jag börja träna till tjejmilen behöver jag verkligen börja äta!... Åhhh vad jag blir trött på mig själv.  Så kära vänner, 2 veckor till på svältkost, sen är det att klara tjejmilen nästa mål.

Trevlig helg!