Det här med tjejmilen är ett djävla otyg för en icke löpare som jag. Varför gör jag så här? Jag älskar utmaningar men att ge mig in på tjejmilen med målet att klara det under 1 timme? Normala människor kan ändra sina mål, men så länge mina mål inte är förbättringar ser jag de dessvärre som misslyckanden. Problemet sitter självklart hos mig. Nu med 25 dagar kvar börjar jag få små panik. Jag hag dessutom en chef som är en grym löpare som har sprungit många Marathons runt om i världen på enormt bra tider. Om jag kommer ihåg rätt så låg han mellan 110 – 150 plats på Stockholms Marathon för ett par år sedan. Dessutom springer jag för vårt företagslag, så vår heder står på spel.
Min bästa support i den här utmaningen är min man Björn, han har ju som alla vet en feminin sida vilket gör att han står ut med att vara min kvinnliga träningspartner. Han gör sitt jobb mer än yppligt. Han är ju trots allt man... så han piper ibland men det står jag ut med. Sist vi gav oss på 6.8 kilometerrundan, höll vi en snitt hastighet på 5.5 minuter per kilometer. Med Björns härliga uträckningar och positiva attityd så säger han ”skit bra Des, med den här farten kommer du att ligga runt 57 minuter. Det är god marginal!” Yeah Right… Fasen.. jag var ju helt djävla slut. Och då skall jag springa ytterligare dryga 3 kilometer…. God help me…
Min viktminsknings projekt känns som en piss i rymden jämfört med det här….
3 comments:
Ha, ha, han är positiv din lilla Björn :-)
To brother Saafir, here is the translation" in short":
Yes! Finally! I have sent in my application for the New York Marathon 2010 and I hope that all my american family can be there and join me in this event. My husband Bjorn has signed up for Tjejmilen ( Womens 10 km). As you know - he is a bit feminine.
Pluspoäng till Solstrålen för den kreativa översättningen!
Post a Comment