Att våga väga sig

Nu har jag gjort det, som jag har tänkt göra hela sommaren. Ställt mig på vågen. Det var inte lätt i dubbelbemärkelse. Jag har hela mitt liv kämpat med vikten, och jag vet och har vetat länge att det går åt fel håll. Jag slutade använda nikotintuggummi för ca 3-4 månader sen. (Gammal snusare) Jag var väl medveten om att jag skulle gå upp i vikt men jag kände att det var viktigt att sluta använda nikotin. Tänkte nånstans att min träning inför Vätternrundan skulle ta hand om alla extra kalorier jag hittade i kyl och godisdiskar. Nu när jag slutligen ser ut som en cupcake i alla mina jeans så vet jag att det här måste ha ett slut. Ska jag någon chans att klara maran under 4:08 så måste jag väga under 65 kilo. Så är det bara.

Så nu är det slut på tillsatt socker och annat onyttigt. Jag har tidigare varit med i Itrim, ett fantastiskt och fungerande program, men självsvält är inte längre ett alternativ, framförallt inte med den träningsmängden jag har. Jag har en annan bästis som jag har använt när jag behöver tappa några kilon My fitness pale . Det  är det bästa viktminskningsstödet som finns och det kostar inget. Jag har appen i min smartphone, finns en App för Ipad och den funkar i vanliga datorn förstås. Den räknar ut förbrukade kalorier på träning, håller reda på dagsmängden av proteiner, kolhydrater, fett, vitaminer och mineraler. Och den är smart. Den kommer ihåg alla loggade produkter, så det går fortare och fortare och regga för varje dag. Och allt finns. Den är lite som socialmedier i stort, man kan hitta vänner, blogga, statusuppdatera, kolla hur andra gör, tips på menyer, olika dieter, allt!

Vad man än väljer för diet eller stöd så är ekvationen enkel.  Energi in - energi ut. Överskott går man upp i vikt, underskott så går man ner. Sen förbrukar vi alla olika mängd med energi så det gäller att ha koll på det vi gör av med. och det gäller oss som är friska. (99% av befolkningen)

Igår körde jag Crossfit igen, och ikväll blir det löpskolning och intervaller samt cyckling. Imorgon kommer jag att återkomma med mina mål, träningsupplägg och strukturer. och min vikt? Jo den var underbara 76,2 kilo... så nu har jag sagt det.... suck

Löparglädje

Min karriär som löpare är relativt kort. Jag har sprungit i ungefär 3 år. Jag är inte speciellt snabb och inser att snabbhet inte är min styrka. Min styrka ligger i uthållighet och envishet. Nu när jag har bestämt mig för att hitta löparglädjen så var jag självklart tvungen att köpa ett par löparskor som förmedlar den känslan.

Att hitta en sko som passar är ungefär som att köpa jeans, efter att man har testat och testat så hittar man tillslut ett märke som passar en själv. Jag har varit på både Löplabbet och Runnersstore, för att prova ut olika skor, och de kommer med alla tänkbara coola skor och modeller. Allt från saucony till asics men de känns liksom aldrig riktigt bra. Fast jag vet att det är riktigt bra löparskor. Det som fungerar för mig är adidias . Jag ÄLSKAR adidas herrskor. Det spelar ingen roll vilken modell, så länge det är storlek 42 och herrmodell så vet jag att de funkar. Mitt tips är, testa gärna ut skor med proffs, men våga känna efter själv för det finns ingen som kan din kropp lika bra som du.

Jag har en underbar vän som heter Elisabeth. Hon är smart, rapp, sanslöst rolig, allmänbildad, kan mycket om det mesta och hon är brutalt ärlig. Hon har en man, Anders, även min förra chef, som är grym på att springa maror, och han verkligen springer tillskillnad från mig som mer lunkar, eller tar mig runt anvisad bana. Min första och hittills enda marathon sprang jag i ett par svarta klassiska nike pegasus. Elisabeth och Anders undrade vad det var för handikapphjälpmedel jag hade på fötterna. Som Lisa sa, de där skorna är skitfula, ser ut som nåt man hittar på hemmet. Hade aldrig tänkt på hur fula de var, men de var verkligen skitfula. De funkade och jag tog mig runt, men ska jag hitta löparglädjen måste jag ha nåt på fötterna som gör mig glad. Så vad tycker ni? De är inte bara vackra, de sitter som en handske på foten.

Att göra sig redo mentalt

Nu har jag bestämt mig för att bli atlet på riktigt, eller snarare cocktailtriatlet. Ingen snuskig atlet utan en sån som har snygga naglar, och snorpapper med sig. Nu behöver jag lite tid för att ladda batterierna och landa i mitt nya mode. Det vill säga "happy" mode där träningen ska vara lustfylld och känna att träningen ger resultat. Jag ska börja med att logga var jag befinner mig nu, och vad jag har för mål. 

Igår tränade jag CF och jag kände mig svag, svajjig och tung. Skulle ha simmat nu på morgonen men kände mig lite låg och hängig efter igår. Som tur är, har jag en grym träningspartner, Madde och hon är en sån person att det räcker med att jag tänker på henne så får jag fart. Hon gör aldrig något halvdant, utan hon har höga mål och ambitioner. Lite för höga för mig, men det bra för jag gör allt, för att hänga med så gott jag kan. Och det är VÄLDIGT jobbigt att avboka inplanerade pass, hon liksom synar en hårt. Så det var nog första och sista gången jag avbokade med kortvarsel, och med en så lam ursäkt som jag har lite ont i halsen.... No pain, no gain

Count down

Det är 10 månader kvar till 2013 Stockholm Marathon. Det betyder att jag har många delmål som jag måste nå. Idag är det tisdag och jag kommer att under veckan börja jobba på ett träningsprogram för det är inte bara Maran som är i sikte utan tanken är att jag ska bli triatlonatlet och jag vill köra min första sprint nästa år. Delmål och uppgifter:

1. Viktminskning - minst 10 kilo (Har ökat i vikt sen sista maran... Tråkigt)
2. Stockholm Halvmarathon helst under 2:04 (Bara 2 månader dit... Hjälp)
3. Lära mig att simma ordentligt utan att få kallsupar hela tiden (Äckliga plåster i pooler.. urgh)
4. Sortera vilka tävlingar jag vill genomföra under 2013 ( Roligt)
5. kost? Vad för kost och varför? ( Ett nödvändigt ont)
6. Vad och hur mycket ska jag träna? Träningsläger?

Anmälde mig till Stockholmsbrantaste förra året, men var tvungen hoppa över tävlingen. Fast det skulle vara kul att genomföra till nästa år.

Här är en bild på mig i Scarfen som alla deltagare fick! Snodde den av min man.

Min nya kärlek till löpningen

Det händer inte ofta, men igår blev jag inspirerad. Träffade Ignacio som verkligen inspirerade mig till att höja min löpning till nästa nivå. Hans blogg tar upp ämnen som glädje och inspiration. Även han har läst Born to run men han har bestämt sig för att leva efter boken. Hitta glädjen i löpningen. Han berättade för mig att 9 av 10 löpare som han möter i spåret ser sammanbitna ut. Han har bestämt sig för att le, hitta glädjen. Jag bestämde mig för att det ska även jag göra. Har klarat flera utmaningar alldeles nyligen men ärligt talat, har jag verkligen hittat glädjen i det. Näää, men det ska definitivt bli nästa mål.

Jag har anmält mig till Stockholm Marathon 2013, har som mål att springa under 4:08, en timme bättre än förra gången. Att hitta glädjen gör utmaningen så mycket lättare.

Tillbaka!

Jag har verkligen längtat efter att sätta mig här för att skriva några rader. Det har hänt mycket. Nytt jobb, nya mål och terminsstart.

Vad det gäller vikten så har jag "tror jag" lyckats hålla mina 65 kilo på pricken. Har varit sjuk i en vecka, då träningen har uteblivit helt. Har känt ett större sug på mat än vanligt och unnat mig mer onyttigheter än vad jag bör. Det har varit riktigt tufft. Jag skall väga mig igen på fredag och då får vi se vad resultat av sjukveckan har varit.

Träningen och tjejmilen är ett annat kapitel. Sprang igår, nådde INTE uppsatt mål (springa under timmen, slutade på 61 minuter och 17 sekunder), blev förbannad, lugnade mig och insåg helt plötsligt att ... det var ju ganska bra ändå. Jag har varit sjuk en vecka innan loppet, ont i halsen så hann jag aldrig träna något mer innan loppet. Jag var sjukt stressad över det och hade svårt att fokusera hela söndag förmiddag. Någonstans anade jag att jag hade satt upp ett högt mål som skulle bli svår att nå. Jag är helt övertygad om att jag klarar milen under timmen förutsatt att formen är perfekt, förhållanderna är perfekt ... och bla bla bla. Nu var vädret kanon, jag hade spring i benen trots att pulsen låg något för högt under hela loppet och stämningen på plats var helt underbar. Så förhållandena var trots allt över förväntan.

Det var första gången jag sprang 1 mil, hade svårt att disponera energin och låg i värsta grötklungan i 3 kilometer. Att löpa är en konst. Springa rätt, disponera energin, träna på rätt sätt, vara taktisk och jag klarade trots allt att springa en hel mil! Från 86 kilo utan möjlighet till att springa 3 kilometer till att 5 månader senare springa 1 mil! Jag måste ändå ge mig själv lite "credd" och en klapp på axeln. Och tack Lisa, Anders, Bugge, Jossan, Lizzy, Petra, Morgan, Anna,  Pepsi, Björn och Happy. För all support, uppmuntran och positva ord. Vi ses igen nästa år!

Sjukt Godissugen

Jag är sjukt godissugen den här veckan. Russin är gott men det är f—n inte godis. Jag är sugen på Haagen Daz, choklad, lakrits till o med sockerbitar(såna där hårda du vet, som man har i kaffet). Jag fattar verkligen inte varför?
Jag får bara stå ut helt enkelt. När jag kommer hem tar jag på mig löparskorna så att jag får möjlighet att tänka på annat. Men jössig vilken jobbig dag. Normalt hade jag unnat mig något, men jag vet att om jag börjar kommer det snabbt ha blivit för mycket. Jag inser numera att inget är gratis och det krävs en hel del uppoffringar för att nå uppsatta mål, även när målen är nådda.

Min son sa till mig igår att jag ser ut som en bodybuilder numera. Jag vet inte om jag tycker det är så kul heller, jag vill se stark ut men inte som en body builder…usch.. Själv tycker jag att det ser lagom ut, men Patric är en ärlig kille...

Så min fråga är vad tycker ni?