Första seriösa simpasset

Trodde aldrig att jag skulle gilla att simma. De få gångerna jag har försökt mig på att simma har alla pensionerade damer och herrar simmat förbli mig i vad som har känts som ljusetshastighet. Det var ett faktum. Jag kunde inte, jag ville inte och jag tyckte att det var skittråkigt att simma. Tidigt i våras lurade min träningspartner Madde med mig på ett triatlonläger på Mallis. Jag hade den fantastiska möjligheten att vara på Mallorca Training Camp med Andreas Lindén. Jag åkte dit för att lära mig cykla och möjligtvis löpa i lite nya miljöer, men simma bestämde jag mig för att absolut inte göra, utan tänkte att jag kanske kunde hitta på annat medans Madde och Andreas lekte i poolen.

Som med allt jag hittar på, så berättade jag självklart stolt för alla vänner och kollegor att jag skulle till Mallis på triatlonläger. Finns inget härligare än att låta som en träningsfreak. Jag orerade om att jag skulle ut och cykla med en av Sveriges bästa cyklister, Andreas, men att jag var tvungen att hoppa över simningen för jag kunde inte simma, hade ingen badräkt, badmössa eller simglasögon. Som alltid stötte jag på patrull, värsta sorten, min närmaste chef och VD Camilla. Och ungefär så här lät det ur hennes mun: Men Desiree, om du ändå ska åka till Mallorca på ett triatlonläger så är det bara att köpa en baddräkt och köra, annars är det väl inte på riktigt? När ens VD säger så och spänner in ögonen så är det bara att lyda, kändes faktiskt rätt pinsamt, för hon hade ju rätt. Mycket handlar om att utmana sig själv och våga göra det icke självklara.
Lite snål var jag ändå, så jag åkte till Igor Sport vid Skanstull och köpte en Arena baddräkt i fjolårets modell. (Igor sport är säkert en av Stockholms billigaste butiker för träningskläder, om man kan stå ut med fjolårets modeller)
Jag  är väldigt glad att Camilla var ihärdig, för väl på Mallis och när jag äntligen fick ner min kropp i den kalla poolen så var det riktigt riktigt roligt. Det är stor skillnad att bara simma runt i en pool och att ha ett roligt träningsprogram att följa.  Och där är jag nu, första stegen till att bli triatlet.

Dagens simpass:

2x100 meter uppvärming mest crawl och "Pick an apple and put it in your basket simning" eller enklare Desiree special
4x 50 meter crawl med dolme och paddlar/intervaller 40 sek vila mellan varje intervall
100 meter valfri sim
4x50 meter simfenor
2x50 meter valfri sim
2x50 meter crawl med paddel och dolme
100 meter nedvarv

Det blev tusen meter tillslut och så var det riktigt roligt. (Det var inte så många gråhåriga som simmade om mig, bara några) Madde är en gud på simma och hon bjöd på många lärdomar vilket gjorde att det kändes bättre och bättre för varje simtag, även om jag fick ett par kallsupar.

Veckans sammanfattning

Träningsveckan har varit grymt bra. Den har varit varierad, ansträngande och rolig. Framförallt har vädret varit riktigt bra, vilket har hjälpt till en hel del. Att se maten som bränsle, och fokusera på att äta det som kroppen behöver gör en enorm skillnad på träningsresultat och framförallt på hur jag mår. Jag blir så irriterad på mig själv att jag gick ifrån mina goda matvanor. Jag vet att jag mår ungefär 100 gånger bättre av att äta bra mat, men ändå hamnar jag i pizza träsket. Varför?

Den här veckan har jag använt till att sätta upp mål inför 2013:

Väga under 65 kilo till januari 2013
Klara Stockholm Marathon under 4:08
Anmäla mig och Björn till Halvvättern 2013
Första Triatlonsprinten 2013 - Resultat ointressant
Lyckas med en pullup och en muscel up innan december 2013
Fortsätta vara nikotinfri
Genomföra Stockholmbrantaste

Jag vet att det är väldigt många mål, men det finns inga garantier mot sjukdomar och förkylningar, därför tycker jag att det viktigt att ha flera intressanta mål. Missar man det ena så finns alltid det andra.

Förra veckans träningspass blev

Måndag 4km lugnlöpning
Tisdag crossfit
Onsdag vila
Torsdag crossfit
Fredag löpskolning/intervaller 6,5 km
Lördag powerwalk/cykling 36km/lång promenader
Söndag 2xpowerwalk/5km löpning (Skulle ha sprungit 14 km men kroppen sa stopp)

Planerade pass
7 powerwalk, 3 löppass, 1-2 crossfit, 1 cykel, 1 simning

Stockholm halvmarathon

Nästa inplanerade tävling är Stockholm Half Marathon lördagen den 15 september. Om jag inte lyckas komma under 70 kg, kommer jag inte att springa. Övervikten belastar alldeles förmycket och det inte roligt att få en sämre tid än förra året. Dessutom får jag en anledning till att vara riktigt duktig och gå ner i vikt. Det finns inget lopp som jag tycker är lika roligt att springa som en halvmarathon. Det inte lika slitigt som en hel, men fortfaranade utmanande. Förra året fick jag ett resultat som jag var nöjd med, kom in på strax under 2:14.

Fredagens träningspass

2 km uppvärmning
20x2 löpskolning 9 övningar
80 x 2 koordinationslopp
5x500 långa intervaller
1,5 km nedvarning

Har just straffat mig med en morgonpowerwalk (Finns inget bättre för fettförbränningen och viktminskning), som visade sig vara helt underbar. Varmt, skönt och folktomt. Nu ska jag gå byta om för en cykeltur till Sollentuna. Kanske knackar på hos Putte, gissar att han kommer att bli jätte glad att se sin mamma i cykelkläder som för honom är en tidig lördagmorgon.

Att våga väga sig

Nu har jag gjort det, som jag har tänkt göra hela sommaren. Ställt mig på vågen. Det var inte lätt i dubbelbemärkelse. Jag har hela mitt liv kämpat med vikten, och jag vet och har vetat länge att det går åt fel håll. Jag slutade använda nikotintuggummi för ca 3-4 månader sen. (Gammal snusare) Jag var väl medveten om att jag skulle gå upp i vikt men jag kände att det var viktigt att sluta använda nikotin. Tänkte nånstans att min träning inför Vätternrundan skulle ta hand om alla extra kalorier jag hittade i kyl och godisdiskar. Nu när jag slutligen ser ut som en cupcake i alla mina jeans så vet jag att det här måste ha ett slut. Ska jag någon chans att klara maran under 4:08 så måste jag väga under 65 kilo. Så är det bara.

Så nu är det slut på tillsatt socker och annat onyttigt. Jag har tidigare varit med i Itrim, ett fantastiskt och fungerande program, men självsvält är inte längre ett alternativ, framförallt inte med den träningsmängden jag har. Jag har en annan bästis som jag har använt när jag behöver tappa några kilon My fitness pale . Det  är det bästa viktminskningsstödet som finns och det kostar inget. Jag har appen i min smartphone, finns en App för Ipad och den funkar i vanliga datorn förstås. Den räknar ut förbrukade kalorier på träning, håller reda på dagsmängden av proteiner, kolhydrater, fett, vitaminer och mineraler. Och den är smart. Den kommer ihåg alla loggade produkter, så det går fortare och fortare och regga för varje dag. Och allt finns. Den är lite som socialmedier i stort, man kan hitta vänner, blogga, statusuppdatera, kolla hur andra gör, tips på menyer, olika dieter, allt!

Vad man än väljer för diet eller stöd så är ekvationen enkel.  Energi in - energi ut. Överskott går man upp i vikt, underskott så går man ner. Sen förbrukar vi alla olika mängd med energi så det gäller att ha koll på det vi gör av med. och det gäller oss som är friska. (99% av befolkningen)

Igår körde jag Crossfit igen, och ikväll blir det löpskolning och intervaller samt cyckling. Imorgon kommer jag att återkomma med mina mål, träningsupplägg och strukturer. och min vikt? Jo den var underbara 76,2 kilo... så nu har jag sagt det.... suck

Löparglädje

Min karriär som löpare är relativt kort. Jag har sprungit i ungefär 3 år. Jag är inte speciellt snabb och inser att snabbhet inte är min styrka. Min styrka ligger i uthållighet och envishet. Nu när jag har bestämt mig för att hitta löparglädjen så var jag självklart tvungen att köpa ett par löparskor som förmedlar den känslan.

Att hitta en sko som passar är ungefär som att köpa jeans, efter att man har testat och testat så hittar man tillslut ett märke som passar en själv. Jag har varit på både Löplabbet och Runnersstore, för att prova ut olika skor, och de kommer med alla tänkbara coola skor och modeller. Allt från saucony till asics men de känns liksom aldrig riktigt bra. Fast jag vet att det är riktigt bra löparskor. Det som fungerar för mig är adidias . Jag ÄLSKAR adidas herrskor. Det spelar ingen roll vilken modell, så länge det är storlek 42 och herrmodell så vet jag att de funkar. Mitt tips är, testa gärna ut skor med proffs, men våga känna efter själv för det finns ingen som kan din kropp lika bra som du.

Jag har en underbar vän som heter Elisabeth. Hon är smart, rapp, sanslöst rolig, allmänbildad, kan mycket om det mesta och hon är brutalt ärlig. Hon har en man, Anders, även min förra chef, som är grym på att springa maror, och han verkligen springer tillskillnad från mig som mer lunkar, eller tar mig runt anvisad bana. Min första och hittills enda marathon sprang jag i ett par svarta klassiska nike pegasus. Elisabeth och Anders undrade vad det var för handikapphjälpmedel jag hade på fötterna. Som Lisa sa, de där skorna är skitfula, ser ut som nåt man hittar på hemmet. Hade aldrig tänkt på hur fula de var, men de var verkligen skitfula. De funkade och jag tog mig runt, men ska jag hitta löparglädjen måste jag ha nåt på fötterna som gör mig glad. Så vad tycker ni? De är inte bara vackra, de sitter som en handske på foten.

Att göra sig redo mentalt

Nu har jag bestämt mig för att bli atlet på riktigt, eller snarare cocktailtriatlet. Ingen snuskig atlet utan en sån som har snygga naglar, och snorpapper med sig. Nu behöver jag lite tid för att ladda batterierna och landa i mitt nya mode. Det vill säga "happy" mode där träningen ska vara lustfylld och känna att träningen ger resultat. Jag ska börja med att logga var jag befinner mig nu, och vad jag har för mål. 

Igår tränade jag CF och jag kände mig svag, svajjig och tung. Skulle ha simmat nu på morgonen men kände mig lite låg och hängig efter igår. Som tur är, har jag en grym träningspartner, Madde och hon är en sån person att det räcker med att jag tänker på henne så får jag fart. Hon gör aldrig något halvdant, utan hon har höga mål och ambitioner. Lite för höga för mig, men det bra för jag gör allt, för att hänga med så gott jag kan. Och det är VÄLDIGT jobbigt att avboka inplanerade pass, hon liksom synar en hårt. Så det var nog första och sista gången jag avbokade med kortvarsel, och med en så lam ursäkt som jag har lite ont i halsen.... No pain, no gain

Count down

Det är 10 månader kvar till 2013 Stockholm Marathon. Det betyder att jag har många delmål som jag måste nå. Idag är det tisdag och jag kommer att under veckan börja jobba på ett träningsprogram för det är inte bara Maran som är i sikte utan tanken är att jag ska bli triatlonatlet och jag vill köra min första sprint nästa år. Delmål och uppgifter:

1. Viktminskning - minst 10 kilo (Har ökat i vikt sen sista maran... Tråkigt)
2. Stockholm Halvmarathon helst under 2:04 (Bara 2 månader dit... Hjälp)
3. Lära mig att simma ordentligt utan att få kallsupar hela tiden (Äckliga plåster i pooler.. urgh)
4. Sortera vilka tävlingar jag vill genomföra under 2013 ( Roligt)
5. kost? Vad för kost och varför? ( Ett nödvändigt ont)
6. Vad och hur mycket ska jag träna? Träningsläger?

Anmälde mig till Stockholmsbrantaste förra året, men var tvungen hoppa över tävlingen. Fast det skulle vara kul att genomföra till nästa år.

Här är en bild på mig i Scarfen som alla deltagare fick! Snodde den av min man.

Min nya kärlek till löpningen

Det händer inte ofta, men igår blev jag inspirerad. Träffade Ignacio som verkligen inspirerade mig till att höja min löpning till nästa nivå. Hans blogg tar upp ämnen som glädje och inspiration. Även han har läst Born to run men han har bestämt sig för att leva efter boken. Hitta glädjen i löpningen. Han berättade för mig att 9 av 10 löpare som han möter i spåret ser sammanbitna ut. Han har bestämt sig för att le, hitta glädjen. Jag bestämde mig för att det ska även jag göra. Har klarat flera utmaningar alldeles nyligen men ärligt talat, har jag verkligen hittat glädjen i det. Näää, men det ska definitivt bli nästa mål.

Jag har anmält mig till Stockholm Marathon 2013, har som mål att springa under 4:08, en timme bättre än förra gången. Att hitta glädjen gör utmaningen så mycket lättare.