DN Stockholm Halvmarathon

Kl är 05:40 på morgonen och jag kan inte sova. Benen är stumma och jag ligger och funderar över gårdagens lopp. Det ingen idé att ligga och vrida sig i sängen utan det lika bra att skriva av sig. Så här sitter jag, i min soffa med en kopp nygjord kamomille tee.

Loppet igår kommer att gå till historien som min värsta pannbenslopp. Jag har varit förkyld och helt ärlig var jag inte frisk nog för att springa. Pratade med mamma innan loppet och lovade henne att kliva av om det inte kändes bra.... hmmmm.. det var svårare att bryta än jag trodde, eller ska jag säga det gick inte alls.... :-)

Vädret var topp, och jag var laddad. Björn och jag åt ca 3 timmar innan start en omelett med massor av godsaker i så uppladdningen var helt perfekt. Energin räckte hela loppet. So far so good.

Vid start kände jag att jag hade spritt i benen och tyckte att det skulle bli grymt kul att springa. Visste att jag tränat för lite, samtidigt som jag vet att jag är uthållig. Mitt mål var att köra mitt 6 minuterstempo, och gå ca 1 minut vid varje vätskekontroll. Och det gjorde jag i princip de första 15 kilometrarna. Mitt största problem var att min puls konstant sköt upp i höjden. Jag kom snabbt över 170 i puls, vilket inte alls är bra. Jag ligger normalt på 145 - 160 vid långlopp. 170 - 185 är min puls vid korta snabba intervaller. Jag visste snabbt in på loppet att jag inte alls var i form. Hade svårt att få ner pulsen och kom aldrig under 160, inte ens i nerförsbackarna. Vid ca 12 kilometer fick jag yrsel och svårt med andningen, då gick tankarna till att bryta. Jag var nära målområdet och kände att nej, det här är inte helt bra. Lugnade mitt tempo något och tänkte på bryta bryta bryta. Klarade inte att bryta, det är inte så lätt som det låter. Kom tillbaka till ett okej flyt men vid 15, 16 km börja det att krampa i vaderna, ordentigt. När jag var liten hade jag problem med sendrag, och det var precis samma känsla, som att sendrag var på gång. Stannade, stretchade, gick, sprang, stannade, stretchade, gick, sprang. Så såg mitt lopp ut de sista 4-5 km. Jag hade så pass bra tid så jag tänkte äsch, jag fullföljer loppet ändå, det kommer att bli ungefär samma tid som förra året. Vilket det oxå blev. Hade jag sluppit krampen hade jag klarat mig under 2:10 vilket hade varit underbart. Men jag måste ärligen säga att jag är JÄTTE nöjd med mig själv. Jag gjorde det trots alla odds. Och min löpning har utvecklats mycket det senaste året. Det kanske inte syns på sluttiden, men förra året tyckte jag att det gick jätte bra, i år gick det inte alls bra, men ändå har jag på snudd samma tid. Det säger allt.